Har lovat att jag ska skriva ihop en förlossningsberättelse och lägga upp.
Fick klart den för några dagar sen, men har inte blivit att ja lagt upp den ännu..

men dam dam daaaaaam taddaaa här kommer den =)

Ska försöka skriva ner förlossningen, men det är lättare sagt än gjort.

Är mycket jag säkert missar, men skriver ner i det stora hela.

Så som jag minns nu i efterhand.

(10 september 2007)
Jag vaknade vid nio och skulle gå upp för att kissa.

Då jag satt på toan märkte jag att det var blött i trosorna

medans jag satt på toan började det rinna vatten och det fortsatte då jag ställde mig upp,

förstod att det var vattnet som gick.

Jag ringde till mamma lite halvt chockad och fick fram något i stil med

- du jag tror vattnet har gått.

Ringde sen till förlossningen som bad oss att komma in, eftersom man alltid åker in då vattnet har gått.

Jag ringde Daniel som på skämt svarade "Ska du föda?!"

- Ja du måste komma hem för vattnet har gått och vi måste åka in till förlossningen.

Daniel blev lite chockad men skyndade sig hem.

Medan han var påväg hem så packade jag det sista i bb-väskan duschade en snabbis och gjorde mig iordning.

Man var lite i chock på nåt vis, vad händer , jag skulle ju städa idag, var typ det jag tänkte, haha.

Daniel kom hem och vi packade in allt inklusive oss själv i bilen och for, köpte med oss skrovmål på vägen.

(Visste ju inte när vi skulle kunna äta nästa gång så var lika bra å passa på)

När vi kom in till förlossningen vid ca 11tiden fick vi komma in i ett intagningsrum, jag fick ta en temp och sen la dom en ctg-kurva på mig.

Fick ligga med ctg-kurvan i 20min ungefär, allt såg bra ut.

Hjärtljuden på hallonet såg bra ut, visade på att jag hade lite sammandragningar men inga som var speciellt starka.

Vi blev tillsagda att gå ut och gå en sväng för att se om något hände.

Vi gick en liten bit men det började ösregna ute så vi gick in igen och travade runt lite men inget märkbart hände.

Eftersom inte värkarna hade satt igång och allt var bra med hallonet blev vi hemskickade, om inget hänt så skulle vi komma tillbaka kl8 morgonen efter.

Kändes lite skumt att bli hemskickad mitt i alltihopa, man visste varken ut eller in kändes det som.

Iallafall så for vi till mamma i Matfors, tänkte att vi kunde åka dit en stund först,

eftersom det är 4,5mil mellan förlossningen och hem till oss.

Då vi kom till mamma så dröjde det inte alls länge innan jag började känna av värkar.

Jag ställde mig i duschen sen försökte jag vila lite, men jag visste inte hur jag skulle ligga eller sitta för det gjorde så ont.

Försökte dricka en kopp kaffe men det gick inte nå vidare det heller.

Daniel tyckte att vi skulle ringa in till förlossningen, för nu hade jag riktigt ont och värkarna kom regelbundet fast de var inte så ihållande ännu.

Vi ringde in och dom tyckte vi skulle komma in igen om det blev jobbigt för oss att vara hemma(hos mamma).

När vi kom in till förlossningen igen var klockan 16.00.

Även denna gång fick vi komma till ett intagningsrum och dom la en ctg-kurva på mig igen.

Hjärtljuden på hallonet såg fortfarande bra ut och nu var mina värkar relativt regelbundna.

Barnmorskan kollade och jag var nu öppen 4cm.

Visst bara 6cm kvar tänkte jag.

Fick ställa mig i duschen i intagningsrummet och sen sätta på mig de ursexiga sjukhuskläderna (rock+nättrosor).

Vi fick nu komma in till ett förlossningsrum.

Efter en stund visade de mig hur lustgasen funkade.

Stod vid ett ra-bord ett tag och andades lustgas genom värkarna som nu började bli riktigt ihållande och kom väldigt ofta.

Barnmorskan kom in emellanåt och tittade till oss, så mitt i alltihopa säger hon till mig

- Värkarna är inte så långa ÄN.

Precis vad man ville höra, jag tyckte det var nog jobbigt som det var.

Efter en liten stund började det trycka på riktigt ordentligt,

jag tröck på larmknappen och barnmorskan kom in.

Jag talade om att jag ville gå och skita för det kändes som jag höll på att göra på mig.

Men icke sa nicke, hon kollade igen och nu hade jag öppnat mig 6-7 cm.

Jisses vad snabbt allt gick nu, nästan läskigt för man hann inte med i svängarna.

Fick lägga en sacko-säck mellan benen och ligga på sidan samtidigt som jag andades lustgas genom värkarna.

Nu satte barnmorskan åter igen en ctg-kurva som registrerade värkarna och hallonets hjärtljud.

Var svårt att få in hjärtljuden han rörde sig för mkt därinne så barnmorskan satte en elektrod på hans huvud som registrerade hjärtljuden.

Värkarna fortsatte och blev värre och värre Daniel stod vid sidan och stöttade mig och hjälpte mig genom värkarna.

Nu började det bli riktigt outhärdligt, barnmorskan började prata om ryggmärgsbedövning men det var i stort sett för sent, allt gick så snabbt.

Skulle hon lägga en ryggbedövning kunde istället krystningsarbetet ta längre tid.

Fick dropp också , värkstimulerande för barnmorskan tyckte fortfarande värkarna var lite för korta.

Jag fortsatte med lustgasen, vet inte om jag tyckte den hjälpte men någon effekt måste den ha haft, om inte annat så hade jag något att koncentrera mig på genom värkarna.

När det var som värst så hör jag hur någon skriker riktigt riktigt högt, inser snart att det är jag som skriker av smärta,

kroppen hade lixom tagit över, svårt å beskriva.

Nu var jag öppen 9cm och krystvärkarna började komma.

Barnmorskan ville att jag skulle försöka vänta med att krysta eftersom jag inte var helt öppen.

Men det gick snabbare än vad hon hann med också.

Krystvärkarna gick inte att hålla tillbaka.

Nu fick det bära eller brista.

Jag skrek och krystade om vartannat, det kändes verkligen som om jag skulle dö där ett tag, jag tänkte att det här klarar jag inte.

Samtidigt som jag visste att det är klart jag klarar det här.

Men Daniel och barnmorskan+ usk stöttade mig och hjälpte till genom krystvärkarna.

20.04 fick jag upp våran son på mitt bröst.

Han skrek direkt och det är det underbaraste jag någonsin hört.

Jag hade klarat det, fyfan vad bra jag var.

Äntligen var vårt lilla hallon hos oss som nu blev en liten Albin.

Utan Daniels stöttande och hjälp vid min sida hade jag aldrig klarat det.

Han var verkligen helt underbar genom hela förlossningen!!

Daniel klippte navelsträngen och sen skulle moderkakan ut men det kändes knappt.

Mindre trevligt var när dom skulle sy där nere eftersom lokalbedövningen inte tog nåt, aj aj aj..

Men det gick bra det med.

Nu i efterhand måste jag säga att förlossningen är det häftigaste samtidigt som det mest smärtsamma jag upplevt i hela mitt liv.

Det var det.
Mer än så skriver inte jag idag =)